The Sailing Ship Era

Att segla har genom tiderna varit ålänningarnas sätt att färdas över haven, och Mariehamn var också hemmahamn för världens sista stora segelfartygsflotta.

Den åländska husbehovsseglationen sträckte sig över hela Östersjön. Ålänningarna sålde ved, fisk och olika gårdsprodukter, och köpte sedan järn, salt, kaffe, kryddor och andra varor de inte kunde producera själva. Fartygen var små och ägdes och bemannades familjevis. Den regelrätta fraktfarten fick sin början i mitten av 1800-talet då åländska skutor började segla med virkesfrakter på Östersjön och Nordsjön. Fartygen var byggda lokalt och ägdes fortsättningsvis av bönder men en sjömanskår hade börjat växa fram.

Vid sekelskiftet 1900 hade den åländska fartygsflottan utökats med större begagnade järn- och stålfartyg.

Dessa fartyg hade hela världen som arbetsfält. Efter första världskriget var Åland en av få platser i världen där man ännu hade segelfartyg och den störste segelfartygsredaren var Gustaf Erikson. Ända fram till 1949 gjorde åländska skutor årliga världsomseglingar med spannmål från Australien till Europa.

Missa inte

Kaptenssalongen från sv Herzogin Cecilies

År 1936 vann Herzogin Cecilie vetekappseglingen från Australien för fjärde gången. På väg mot Ipswich för lossning kom fartyget ur kurs och gick på grund vid Devons kust i Engelska kanalen. I flera månader kämpade besättning och lokalbefolkning för att rädda fartyget men efter att kölen knäckts i en storm förklarades hon vrak. På redaren Gustaf Eriksons begäran transporterades alla användbara inventarier hem, däribland kaptenssalongen, som senare fick en hedersplats i Ålands sjöfartsmuseum. Då skeppet låg i hamn var salongen rederiets representationslokal. Här slöt kaptenen fraktavtal med mäklare, träffade affärsbekanta och underhöll gäster. Till havs var salongen kaptenens privata utrymme. Med sina teakpaneler och mässingsdetaljer, sammetsdukar och stoppade möbler, speglar och lampor var salongen lyxig med den tidens mått mätt. I taket under skajletten fanns krukväxter som aspidistra, natalsparris och pelargoner.

Modelldioramat

Fartygsmodellerna i Sjöfartsmuseets modelldiorama är byggda av Viktor Andersson från Föglö på Åland. Redan som pojke byggde han båtmodeller och som sjöman på långfart började han bygga skeppsmodeller under frivakterna, ett intresse som utvecklades till ett yrke. Viktor Andersson började sin sjömansbana som kockpojke och blev slutligen styrman. På segelfartygen fick han blick för och insikt i fartygens proportioner och utseende. Arbetet till sjöss gav honom grundläggande kunskaper för modellbyggandet. Modellerna är byggda i skala 1:50.

Skonertskeppet Leos galjonsfigur

Skonertskeppet Leo byggdes i Österbotten för åländska redare 1870 och seglade främst i Östersjöoch Nordsjötrafik. Galjonsfiguren föreställer ett lejonhuvud, vilket är en återspegling på fartygets namn. Till skillnad från exempelvis den väna kvinna som pryder Pommerns för, är Leos lejon en skräckinjagande syn. Leo är en självklar symbol för Ålands maritima kulturarv. För det första representerar Leo den åländska fraktsjöfartens begynnelse, grunden på vilken vårt nuvarande välstånd vilar. För det andra står Leo som en symbol för havets ambivalenta och opålitliga natur. Att havet både ger och tar är en självklarhet för oss som bor på Åland. Leo var ett framgångsrikt fartyg som seglade hem goda vinster till sina ägare och fick därför smeknamnet Penningdraken. Men priset för framgången var högt. På nästan varje resa inträffade allvarliga tillbud – ibland med dödlig utgång. Därför fick hon också ett annat och mörkare smeknamn: Människoätaren.